Vems råd kan man lita på?

Alltför lite energi har ägnats att utveckla regler och rutiner till skydd för universitetens långsiktiga trovärdighet. Det är inte bra om lärarna förleds att tänka att slagorden i tiden - "samverkan" och "tredje uppgiften" - kan legitimera vad som helst. Förmedlingen av kunskap från vetenskapssamhället till allmänheten lämnar en hel del att önska. Inte minst på området kost och hälsa.
    Det skriver Inge-Bert Täljedal i VästerbottensKuriren (12 januari 2008). Han har varit rektor för Umeå universitet 1999-2005.

Vetenskapssamhällets förmedling av kunskap om kost och hälsa

Matens betydelse för hälsan intresserar och oroar många. I medierna trängs larm med reklam och välmenande råd. Att skilja tro från vetande i allt detta är inte lätt.
Skeptiska till reklam i allmänhet och oförmögna att värdera forskares oenigheter, vänder sig många bort från alla larm och motsägelsefulla råd. Det är en begriplig reaktion, men från folkhälsosynpunkt inte helt idealisk.

De flesta tror säkert att viss mat är nyttigare än annan, men vilka råd kan man lita på? Nog skulle man önska att det funnes någon auktoritativ, vetenskaplig instans som stod fri från ovidkommande intressen och dit intresserade kunde vända sig för vägledning?

Sedan länge har jag funderat över universitetens roll i detta. Som ledamot i Medicinska forskningsrådet och Forskningsrådsnämnden på 1980-talet kunde jag ta del av forskares, journalisters och marknadsförares världsbilder. Det slog mig då att förmedlingen av kunskap från vetenskapssamhället till allmänheten lämnade en hel del i övrigt att önska. Inte minst på området kost och hälsa.

Är det bättre idag?

I jämförelse med den bästa medicinska forskningen tycktes den tillämpade matforskningen vara outvecklad och mindre skarp i hållningen till metodik och resultat. Intrycket var säkert orättvist mot en del enskilda aktörer. Men det förstärktes av att det i samspelet mellan universitet, myndigheter och livsmedelsindustrin tycktes finnas en så långt driven vilja till pragmatiskt samarbete att man kunde undra över möjligheterna till strikt vetenskaplig objektivitet.

Till exempel hade Socialstyrelsens skriftliga råd om måltidsordningen en svag vetenskaplig utformning, fastän namnkunniga forskare stod som kvalitetsgaranter. En annan tankeställare var att Livsmedelsverket sade sig ha bristande tillgång till vetenskapliga experter som stod fria från kommersiella producentintressen, när verket skulle utforma sina kostråd.

Jag erinrar mig också hur mejerinäringen lyckades få de politiska partiledarna (utom Bengt Westerberg) att agera sanningsvittnen i en omfattande affischkampanj för mjölk som medel mot benskörhet, fastän troligen ingen av dem kunde göra sig något vetenskapligt omdöme om saken. Sådant tydde på att man allmänt i samhället inte tog vetenskapligheten kring kost och hälsa på riktigt allvar. Är det bättre idag?

Bisysslor får inte skada allmänhetens förtroende

Som universitetsrektor fick jag senare kontakt med besläktade fenomen. En lärare hade offentliggjort sina resultat på reklamavdelningen hos ett företag som sponsrade hans forskning. Kritiska journalister ansatte mig: var inte detta den fria forskningens död?  I enrum med läraren underströk jag det tvivelaktiga och riskabla i en så utmanande liaison med Mammon. I TV framhöll jag att man faktiskt kan samverka med vem som helst, om man har integritet och orkar prioritera sanningen.

Andra erfarenheter har senare modifierat min blåögda optimism. Istället för att tro att universitetslärare har övermänsklig karaktär, bör vi erkänna att staten idag ställer motstridiga krav på dem, och att det just av den orsaken kan vara befogat att stundom oroas över deras förmåga att agera så objektivt som man skulle önska.

Problemet accentueras av att universitetslärare har rätt att extraknäcka. Bisysslorna får dock inte skada allmänhetens förtroende för universitetet eller forskaren själv. Det som någon påstår utifrån sin position som universitetslärare ska med andra ord inte kunna misstänkas vara vinklat till följd av att han eller hon också står på lönelistan hos något kommersiellt företag, eller annan organisation med intressen av att verkligheten beskrivs på ett visst sätt. Här finns samma krav på integritet som i annan offentlig verksamhet, samma behov av att förebygga jäv och, naturligtvis, av att stävja sådan påverkan som skulle kunna komma i närheten av bestickning.

Regler för att garantera trovärdighet behövs

Var och en torde förstå att integritetsskyddet lätt kan komma i konflikt med ett idag mycket starkare artikulerat önskemål, nämligen att högskolans forskare ska utveckla allt intimare former av samarbete med just kommersiella företag. Jag anser visserligen att samarbete mellan universitet och företag bör uppmuntras, bland annat därför att det kan vitalisera både undervisning och forskning.

Men jag tror också att man hittills har ägnat alltför lite energi åt att utveckla regler och rutiner till skydd för universitetens långsiktiga trovärdighet. Det är inte bra om lärarna förleds att tänka att slagorden i tiden - "samverkan" och "tredje uppgiften" - kan legitimera vad som helst. Här har lagstiftare och universitetsfolk ett gemensamt ansvar. I dagsläget tycks det dock mest ta sig uttryck i en gemensam förlägenhet inför ett reellt dilemma.

Aktuella hälsobudskap

En blixtbelysning av attityderna på kostområdet kan man få genom att studera etableringen av ett par aktuella hälsobudskap.

För något år sedan gav medierna stor uppmärksamhet åt ett forskarnätverk som rapporterat att köttkonsumtion medför vissa cancerrisker. I rapporten sägs ingenting om författarnas eventuella relationer till industrin, en relevant fråga kan man tycka. Den givna tolkningen är förstås att någon sådan koppling inte finns. Det bekräftas också först med eftertryck av studiens talesman, som dock senare ändrar sig och säger sig inte kunna veta. Lätt irriterad över att frågan över huvud taget ställs. Givetvis betyder inte det att resultaten är felaktiga. Men det säger något om områdets brist på förståelse för hur trovärdighet i forskning skapas och vårdas.

För att främja sundare kostvanor samverkar Livsmedelsverket med livsmedelsbranschens intresseorgan. Flera av verkets experter arbetar således för Swedish Nutrition Foundation (SNF), Svensk Köttinformation eller Brödinstitutet och är samtidigt universitetslärare. Symbiosen möjliggör ett värdefullt kunskapsutbyte mellan olika aktörer. Men den kostar riskerad trovärdighet, när myndigheten och branschen utfärdar konkreta kostråd. Exempelvis vill branschens senast auktoriserade "hälsopåstående" stimulera konsumtionen av fullkornsprodukter, som sägs motverka uppkomsten av cancer och hjärtinfarkt.

Visst är det möjligt att fullkorn är nyttigt. Men nog är det synd att universiteten ska vara så renons på oberoende kostexperter att Livsmedelsverket måste lägga beredningen och föredragningen av ett sådant viktigt beslut på konsulter i just fullkornsindustrin.

SNF ger också ett slags auktorisering av reklamen för specifika matvaror, vars påstådda hälsoeffekter ska ha belagts i en vetenskaplig undersökning. Konsumenterna torde dock ha svårt att genomskåda vad ett godkännande egentligen innebär. En produkt kan utan reservation påstås "bidra" till en viss hälsoeffekt, fastän den granskande expertgruppen efter noggrant övervägande bara fann att den "kanske" gör så ("may contribute"). Ändå kan företaget, under hänvisning till granskningsrapporten, tillgodogöra sig reklamvärdet av att produkten har "godkänts". Det är inte vetenskap.

Vem kan då konsumenterna egentligen bäst lita på när det gäller opartiskheten i informationen om kost och hälsa? Livsmedelsverket? SNF? Brödinstitutet? Universiteten? Tja, säg det den som kan.

God vilja inte nog

Aktörerna på forskningsområdet och i branschen drivs utan tvivel av god vilja. Men att god vilja är ett otillräckligt skydd mot tendentiösa tolkningar vet varenda forskare värd namnet. De regler som ska skydda saklighet och opartiskhet i offentlig förvaltning borde därför tas på stort allvar också i högskolans forskning. Jäv kan inte helt kan undvikas i högskolan, därför att det finns få specialister på olika sakfrågor. Det problemet måste mötas med desto större öppenhet, något som JK konstaterade för en del år sedan. I den andan borde forskare som uppträder i medier vara måna om att redovisa sina bindningar till särintressen, och högskoleledningarna borde vara måna om att så sker. Den traditionen har vi inte. Det är hög tid att den etableras.

Inge-Bert Täljedal

Tillbaka till startsidan.