Motstridiga kostråd - bra eller dåligt?

Konkurrens och frihandel är bättre för den ekonomiska utvecklingen än monopol. Därför, när det gäller kunskapsutveckling är dissensus mer utvecklande än konsensus, skriver LO Landin, chefredaktör och dialogsamordnare för FORUM Frisk, när han sammanfattar den pågående debatten om kostråden i Dagens Medicin, som initierades av professor Lars Werkö samtidigt med hans Dialoginbjudan här på FORUM Frisk. 

Marknadskrafterna och kostråden

Mat och dryck är "inne". Kockar och dryckesexperter finns med i snart sagt varje TV-program och i varje tidning idag.



Allmänna råd om vad vi bör äta och inte bör äta blir fler och fler - och allt motstridigare, eftersom råden naturligt nog färgas av avsändarnas egna politiska, kommersiella, medicinska etc motiv. Så har det alltid varit och nu debatteras detta förhållande vad gäller våra nationella kostråd.

"Motstridiga budskap i kostdebatten motverkar förändring", skrev Stephan Rössner (till höger) i Dagens Medicin. "Låt marknadskrafterna fortsätta att stå för kostråden - MEN ÖPPET", skrev Lars Werkö.

Nationella kostråd och fettskräck

I Sverige, den sociala ingenjörskonstens förlovade land, fick vi tidigt nationella kostråd. SLV - Statens Livsmedelsverk, som sorterar under Jordbruksdepartementet, har uppdrag att utforma råden. Sverige var också tidigt ute och varnade för socker. Men sockervarningar och de nationella kostråden till trots har övervikt och förekomsten av diabetes, som tidigare kallades för sockersjuka, bara ökat. På senare år har ökningen varit dramatisk och s.k åldersdiabetes (typ 2) uppträder allt lägre ner i åldrarna.

Att skattefinansierad verksamhet granskas är inget märkvärdigt. Det borde därför inte vara kontroversiellt att SLVs kostråd ifrågasätts, när effekterna av råden dessutom tycks ha blivit motsatt de avsedda. Men icke förty blir Rössner m.fl medicinska experter såväl som representanter för SLV irriterade, när andra än de själva ger sin bild av orsakerna till problembilden ovan. 

Stephan Rössner, professor på Karolinska Institutet, gjorde sig under förra decenniet känd som den stora forskarikonen i "kampen mot den ökande fetman". Trots att han idag tycks vilja förneka detta var han en av dem som under denna tid "förankrade fettskräcken" i Sverige. 

Länge har nämligen fett betraktas som boven i dramat. Fett skall till varje pris undvikas, vilket har givit grogrund till en växande industriell marknad för lågfettprodukter och läkemedel mot fett. Naturligt, mättat fett, har i kostråden - paradoxalt nog - ersatts av socker i form av kolhydrater. Den rekommenderade s.k nyckelhålstallriken utgörs till 60% av kolhydrater. "Fettexpertena" tycks helt bortse ifrån att kolhydrater och stärkelse (potatis, bröd, pasta) bryts ner till socker omedelbart efter kontakt med amylas i saliven. Och alla vet att ju mer socker vi får i oss desto mer insulin går åt för att hantera detta socker.

Lågkolhydratkost

Men vad har då insulin för ytterligare effekter? Hur påverkar högt insulinpåslag nedbrytningen av fett? Är det inte så att insulin driver inflammation? Kan det vara orsaken till arterioskleros? Frågor som dessa har sedan lång tid initierats av opponenter till "fettskräcken" och förespråkare för lågkolhydratkost. Många har provat att lägga om sina kostvanor med goda resultat. En av dem är författaren till boken "Fettskrämd" Lars-Erik Litsfeldt. Har han helt fel? När hans slutade följa kostråden blev han frisk. Historier som dessa viftas bort av Stephan Rössner och andra experter bort som "självupplevda vittnesbörd" utan evidens. Under tiden växer den kommersiella GI-rörelsen av ett speciellt skäl - deras råd tycks fungera.

Lågkolhydratförespråkarna hävdar att kroppen varit bra på att bryta ner mättat fett i miljontals år. Produkter gjorda på säd och framförallt de vegetabiliska oljor är däremot av betydligt yngre märke. Den mänskliga organismen har ännu inte anpassats för ett stort kolhydratintag menar man. Har de helt fel?

- Den kritiske betraktaren borde redan tidigare ha insett att kostråden vilar på tvivelaktiga vetenskapliga studier och ofullständig information, skriver nu Lars Werkö. Den pågående diskussionen styrker behovet av att betona detta i vidare kretsar. När en rådgivande vetenskaplig kommitté diskuterar fram en konsensus kan intressenter med tvivelaktiga motiv påverka resultatet. Att så varit fallet har nu Livsmedelsverkets expertgrupp för kost- och hälsofrågor för första gången erkänt. Se debattinlägg om att kostråd har låg evidens. 

Och lågkolhydratförespråkarna blir som sagt fler och fler. Människor som på eget bevåg och på populära Internetsidor prövar GI-metoden likaså. Svaren i LÄKARFORUM-Dialogen visar nu att det länge tycks har funnits en misstro mot de nationella kostråden också bland läkare. Men kraven på en konsensus och uppslutning kring de nationella kostråden har uppenbarligen tystat alla tvivlare. Några modiga protestanter finns dock, som t.ex "den bloggande läkaren från Njurunda" Annika Dahlqvist. Hon avskedades dock från sin distriktsläkartjänst, hånades av Stephan Rössner och blev t.o.m hotad med att få sin läkarlegitimation indragen, eftersom hon gått emot de nationella kostråden, vilket vi tidigare har berättat om på annan plats här i Hälsodialogen.

Vem skall betala för information?

Annika Dahlqvist skriver i sitt inlägg i den pågående debatten i Dagens Medicin att kostforskningen borde bedrivas med skattemedel, eftersom det till sist ändå är folket som får betala för forskningen, dels på priset för maten, dels med sin hälsa – om forskningsresultatet inte avspeglar sanningen. Därför vore det bättre om kostforskning kunde utföras utan producentmedel inblandade.

Lars Werkö skriver i sin kommentar till detta "att hittills har marknadskrafterna bestämt budskapet, men i hemlighet, och lyckats få det kamouflerat som allvetande myndigheters uttalanden. Låt marknadskrafterna fortsätta att stå för informationen – men öppet, så att människor ska veta vem och vad som ligger bakom alla varierande uttalanden samt kunna bedöma deras trovärdighet utan att förledas att tro att den allvetande (?) staten står bakom".

Stephan Rössner
skriver att hans slutsats egentligen är djupt pessimistisk. "Alla har åsikter om kost, motion och livsstil. Många forskare använder självupplevda vittnesbörd som belägg för sina hypoteser. I David mot Goliat-kampen vinner alltid den lilla uppstickaren mot det etablerade systemet".

FORUM Frisk håller med Werkö. Under många år har vi själva finansierat vår informationsverksamhet riktad bl.a till läkare med hjälp av obundet stöd från namngivna företag, som har stött våra Dialoger i olika ämnen. Vår trovärdighet har sedan byggt på att läkare och andra experter har svarat för innehållet i SVAR Läkardialog och på senare år i tidningen DOKTORN genom att svara på frågor från kolleger och allmänheten. Vi kallar det Dialog och effekten av att kunna "fråga och få ett svar, vilket leder till nya frågor", har visat sig kunna driva kunskapsutbyte mycket snabbare än när man försöker leverera färdiga sanningar.

Dialogmetoden har ibland ifrågasatts som mindre seriös information än den som produceras av s.k obundna journalister. Exempel på s.k obundna forum är t.ex  "Brännpunkt" i Svenska Dagbladet och DN Debatt, där det är lätt för etablerade tyckare från etablissemanget - som t.ex representanter från Statens Livsmedelsverk - att komma till tals, medan okända skribenter sällan hörs. Ett sådant kunskapsutbyte leder inte till kunskapsutveckling utan konserverar istället redan etablerad kunskap, som förr eller senare kommer att visa sig vara otillräcklig eller direkt fel. Den kloke vet att gamla sanningar alltid kommer att ersättas av ny kunskap.

Dissensus driver kunskapsutveckling

Stephan Rössner menar att motstridiga kostråd minskar allmänhetens tilltro till experterna och suckar pessimistiskt att den etablerade, evidensbaserade Goliat alltid förlorar mot uppstickare som David i opinionen.  Lars Werkö, lite äldre och därför kanske något klokare har en större tilltro till marknadskrafterna. Ja hur hade världen sett ut utan handelsutbyte och säljare?

Under alla år som vi har tillämpat Dialogmetoden har det visat sig, att så länge en fråga inte är fullt besvarad, så länge dissensus råder, lockar Dialogen till tankeutbyte och deltagare strömmar till, som tar till sig av kunskapsutbytet, stimuleras att vara aktiva och pröva nya vägar. Men så snart en konsensus uppnås, när frågan anses löst, minskar intresset. Många färdigskrivna rapporter utan annat krav på läsaren än att denna skall "läsa och lyda" ligger därför ouppsprättade. Att skicka ut färdiga lösningar - att påstå istället för att fråga – leder inte till kunskapsutveckling och förändring. Den som påstår något får snart be om ursäkt. Den som frågar får istället ett svar, som leder till nya frågor osv. 

Nej, det är inte de motstridiga kostråden utan det faktum att Stephan Rössner och andra experter uppträder som Goliat, som gör att tilltron till experterna sviktar. Dagens Goliat kan aldrig vinna, när informationen flödar fritt och Goliat (=monopolet) inte längre har informationsföreträde. Man vinner inte allmänhetens tilltro genom att trycka ner alla Davidar som mindre vetande eller att tiga ihjäl dem.

Nej tilltron till experter ökar bara om dessa öppet redovisar sina förtjänster och sina brister och tar initiativ till äkta Dialog - fråga istället för kommendera. Och det positiva är att den som tar initiativ till Dialog också kan påverka opinionen. Om myndigheter och experter fortsätter att uppträda som Goliat vad gäller kostråden, kommer därför andra, och säkerligen de kommersiella krafterna, att behålla initiativet.

Ju kunnigare allmänheten blir desto större blir också medvetenheten om att INGEN sitter inne med HELA sanningen. Det har storföretagsledare, politiker och biskopar fått lära sig. Nu har turen kommit till det medicinska maktetablissemanget.

Det var säkert det som historien om David och Goliat en gång i tiden försökte berätta. Och att Dialogmetoden bygger på lång erfarenhet visar också den österländske profeten Konfutse som 500 år före Kristus predikade; Visa mig och jag kommer att se, tala till mig och jag kommer att höra, engagera mig och jag kommer att förstå. 

Lars-Olof (LO) Landin
Chferedaktör och Dialogsamordnare
EBC / FORUM Frisk