Läkare lämnar hjälpsökande i sticket

På DN Debatt 21/12 dömer fem svenska endokrinologer ut företaget Scandlab och dess analyser. Artikeln är överraskande ensidig och innehåller diverse felaktigheter. Men artikeln ger oss möjlighet att här berätta vad Scandlab verkligen står för. Då utrymmet är begränsat ber vi läsare att besöka www.scandlab.com för vidare information, skriver vd för Scandlab Per Magnuson i detta svar.

Ackrediterat laboratorium ligger bakom

Scandlab representerar sedan 1993 Genova Diagnostics i Sverige. Läkarna som skrivit artikeln känner uppenbarligen inte till att Genova Diagnostics är ett ackrediterat laboratorium som sedan 1986 utvecklar tester och medicinska analyser, vilka idag används av tusentals läkare och terapeuter bara i hemlandet USA. Genova Diagnostics har klarat sig bra i den mördande konkurrensen, har representanter världen över och sedan två år ett laboratorium i London. Det är till dessa laboratorier Scandlab skickar sina substrat för analys. Substrat kan vara saliv, urin, blod, serum, plasma eller avföring. Genova Diagnostics har givetvis sakkunnig personal, och även läkare. Annars klarar man inte att driva de medicinska utvecklingsprojekt man gör tillsammans med ledande universitet och sjukhus. Att beskriva denna verksamhet som ”humbug”, för att analyserna skiljer sig från vad svenska konventionella sjukhuslabb erbjuder, är både inskränkt och oförskämt.

Endokrinologerna upprörs särskilt av ett test som mäter kortisolnivån i saliv och hävdar att blodprov är pålitligare. Vi har motsatt erfarenhet, och mängder av vetenskapliga studier, som enkelt finns att hitta på PubMed visar att saliv är minst lika bra, om inte bättre, för att mäta kortisol. Läkarna har efterkontrollerat klienter hos vilka Scandlabs salivanalys visat kortisolbrist, där blodproven varit normala. Att blodproven kan vara problemet har tydligen inte slagit dem.

Salivkortisoltestet (Adrenal Stress Profile, ASP) mäter från fyra provtagningstillfällen under ett dygn, medan blodprovet endast visar kortisolnivån vid ett provtagningsfälle. Salivproven tas i hemmet utan stress, som ett blodprov kan medföra. Hormoner i saliv uppträder i dess biomedicinskt aktiva form, medan hormoner i blod är proteinbundna.
ASP-testet är känsligt nog att avslöja huruvida det föreligger en rubbning i kroppens stressystem och HPA-axel (kopplingen mellan hypotalamus, hypofys och binjurar). En störd HPA-axel kan vara resultatet av långvarig stress; känslomässig/mental och/eller fysisk stress som vid sjukdom, om man exempelvis gått länge med ett obehandlat tillstånd som sänkt ämnesomsättning (hypotyreos). För psykiatriker och stressforskare är störningar i HPA-axeln/binjurarna – och salivkortisoltester för att detektera detta – självklarheter, men uppenbarligen inte för endokrinologer.

För att välja ut bara ett exempel kan vi citera psykiatriker och distriktsläkare Tom Grape, tidigare i Socialstyrelsens expertgrupp, som i Vårdguiden nr 1/2010 uttalar att ”Det finns skilda uppfattningar om var gränsen för sjukdom går och vad vi läkare ska hjälpa till med. Men utmattningssyndrom är en sjukdom som påverkar både kropp och själ, och den kan mätas bland annat genom kortisolhalten i saliven.” Läs här.

Mild binjuresvikt missas i konventionell vård

Svenska läkare arbetar normalt inte med mild binjuresvikt och alla dess symtom, utan koncentrerar sin diagnostik till två tydliga sjukdomar. Den ena är Addisons sjukdom – då binjurarna mer eller mindre helt har upphört att producera kortisol, den andra är Cushings sjukdom – då binjurarna istället producerar mycket stora mängder kortisol. De flesta faller inte under dessa kategorier, utan kan ha lätt sänkta eller lätt förhöjda värden med delvis liknande men inte alls lika allvarliga symtom och följder. Det är bland annat här som det känsliga salivkortisoltestet kommer in, för att ge en uppfattning om så är fallet.

Läsaren bör känna till att det är människor som inte anser sig ha fått hjälp i den konventionella vården, som vänder sig till Scandlab. Vi kontaktas ideligen av personer med symtom på mild binjuresvikt, som kämpat i åratal utan att få hjälp. Många är också de, som återkommer till oss för att tacka för att de blivit hjälpta med sin kroniska trötthet, värk, blodsockersvängningar, magtarmproblem, depressiva besvär osv.
Man kan undra vilken hjälp läkarna bakom debattartikeln erbjöd de patienter som sökt hjälp hos Scandlab för att de inte mådde bra, och nu kommit till dem. Att döma av de ständiga telefonsamtal vi får från förtvivlade människor runt om i Sverige och som inte upplever att deras symtom tas på allvar, är ett vanligt besked från läkare att man är ”fullt frisk och inte behöver hjälp”. Om läkaren inte får medhåll av sin patient får den senare ett recept på antidepressiv medicin att hämta ut på närmsta apotek, en behandling som har en förmåga att i många fall göra de drabbade om möjligt ännu mer trötta.

Men varför skulle helt friska människor vända sig till Scandlab och betala för prover som inte är subventionerade, och göra besök hos privatläkare och/eller terapeuter som inte ingår i högkostnadsskyddet?

Vi anar att de personer som endokrinologerna efterkontrollerat – som vi inte får veta antalet på men som åtminstone är fler än en, eftersom de benämns i pluralis – lider av en mild binjuresvikt som inte upptäckts i blodprov. Och de är långt ifrån ensamma. Scandlab ger dessa hjälpsökande en ny möjlighet, som vården missar då man där endast tycks söka efter Addisons sjukdom och har tester som enbart kan upptäcka denna grava binjuresvikt.

Osakliga påhopp

Endokrinologerna skriver att Scandlab åsamkar många människor svåra lidanden på grund av den föreslagna behandlingen vid mild binjuresvikt. De påstår att Scandlab rekommenderar att sätta in långvarig kortisonbehandling, vilket äventyrar binjurarnas framtida funktion och deras förmåga att producera kortisol, vilket i värsta fall kan leda till döden.

Men, behandlingen har för det första ingenting med Scandlabs tester att göra. Och för det andra är långvarig kortisonbehandling ingenting som Scandlab någonsin har förespråkat.

Vi känner till att det finns läkare som behandlar mild binjuresvikt med små doser kortison under kort tid, som inte ger biverkningar, vilket långvarig kortisonbehandling i höga doser kan ge.

Korttidsbehandling med kortison är för övrigt vanligt vid svårare pollenallergi med astma samt allergisk snuva, och beskrivs då som ofarlig och nödvändig. Att läkare i åratal har rekommenderat miljontals människor långvarig kortisonbehandling vid andra sjukdomstillstånd, och därtill i höga doser, är något den konventionella vården får ta på sig.

Att Scandlabs analyser inte skulle vara kliniskt tillförlitliga eller sakna vetenskaplig evidens, är således fel. Då skulle troligtvis inte Institutionen för neurovetenskap vid Karolinska Institutet ha köpt 160 stycken salivtester för testosteron och östradiol av Scandlab under 2010.

Att försöka påskina att Scandlab står bakom okunnigt och hänsynslöst kortisonförskrivande, som sjukvården ägnat sig åt, tycks vara ett sätt att försöka svärta ner företaget. Argumenten att Scandlab, som omsätter några miljoner årligen, skulle ha råd att bedriva intensiv marknadsföring, och läkarnas kritik att våra tester saknar högkostnadsskydd – något vi knappast kan påverka – faller på sin egen orimlighet.

Per Magnuson
Vd Scandlab – AB Skandinaviska Analyslaboratorier
www.scandlab.com